saknad
Efter varje motgång jag möter så inser jag bara hur mycket jag saknar J.. Fan. Det har gått 2½ måånad sens jag gjorde slut nu. Och det har inte vart så svårt innan, för jagh har bara koncentrerat mig på andra saker. Men när dom där andra sakerna försvinner så inser man verkligen att man bara lagt ner energi på det för att fylla tomrummet någon annan lämnade. fanfanfan.
Jag älskar verkligen J, och jag saknar honom som fan. Börjar nästan gråta så fort nån nämnar hans namn nu för tiden, men jag vet att jag inte skulle vara någon bra flickvän nu. Jag måste hitta min egen väg, och det vet jag att du cokså måste. Men bfan det är svårt. Men ett förhållande har ju ssina för och nackdelar det också, jag vill inte bli den som åker hem tiidigt för annars blir pojkvännen sur. Jag vill inte va den som ens vänner känner sig sviken av. Jag vill inte bva nån jävla toffel. Jag vill inte behöva gråta varje dag. För det var ju så vårat förhållande var. Men ändå, jag saknar dig som fan. Jag vet hur mycket du har bättrat dig. Jag ser det. Det gör jag. Men frågan är väl om jag har bättrat mig? Nej det har jag inte, jagt har nog kanske bara blivigt värre. Så du kanske skulle vara världens bästa pojkvän nu, men jag skulle vara världens sämsta flickvän. Jag är inte redo för att välja bort det liv jag lever nu.
Men det är så lätt att bara minnas det bra, och veta hur mycket du älskar mig, och ja dig. Jag vet att om jag vill, så kan jag bara gå tillbaka till dig på en gång. För du har sagt att du väntar på mig, men det är väl fförmodligen inte länge till. Inte så lång tid jag skulle behöva iallafall.
jag tror jag ska ringa dig ikväll. Men det kanske är en dålig idé? Eller? Jag har ingen aning. Jag gör väl det som känns rätt. Men då är vi där igen, jag ska ju inte ringa dig så fort alla andra har vänt ryggen till. Jag vet att du inte vill komma i andra hand. Jag är ju dum . Riktigt elak när jag fgör såhär.
Jag älskar verkligen J, och jag saknar honom som fan. Börjar nästan gråta så fort nån nämnar hans namn nu för tiden, men jag vet att jag inte skulle vara någon bra flickvän nu. Jag måste hitta min egen väg, och det vet jag att du cokså måste. Men bfan det är svårt. Men ett förhållande har ju ssina för och nackdelar det också, jag vill inte bli den som åker hem tiidigt för annars blir pojkvännen sur. Jag vill inte va den som ens vänner känner sig sviken av. Jag vill inte bva nån jävla toffel. Jag vill inte behöva gråta varje dag. För det var ju så vårat förhållande var. Men ändå, jag saknar dig som fan. Jag vet hur mycket du har bättrat dig. Jag ser det. Det gör jag. Men frågan är väl om jag har bättrat mig? Nej det har jag inte, jagt har nog kanske bara blivigt värre. Så du kanske skulle vara världens bästa pojkvän nu, men jag skulle vara världens sämsta flickvän. Jag är inte redo för att välja bort det liv jag lever nu.
Men det är så lätt att bara minnas det bra, och veta hur mycket du älskar mig, och ja dig. Jag vet att om jag vill, så kan jag bara gå tillbaka till dig på en gång. För du har sagt att du väntar på mig, men det är väl fförmodligen inte länge till. Inte så lång tid jag skulle behöva iallafall.
jag tror jag ska ringa dig ikväll. Men det kanske är en dålig idé? Eller? Jag har ingen aning. Jag gör väl det som känns rätt. Men då är vi där igen, jag ska ju inte ringa dig så fort alla andra har vänt ryggen till. Jag vet att du inte vill komma i andra hand. Jag är ju dum . Riktigt elak när jag fgör såhär.
oboy + 2 mackor = kaos
Idag har mamma sagt åt mig minst 4 gånger att jag ska ut och gå, och så har hon tjatat om att ja ska gymma också. Tillslut så tog ja en promenad, och när jag kom hem så la jag mig i ett varmt bad, och efter det så tog jag kvällsfika. Två mackor (nyttigt bröd) och ett glas oboy. När jag sitter där så är det första mamma säger att man inte borde dricka oboy på kvällen, hon hinner aldrig avsluta meningen eftersom jag fyller i den för jag har hört det så många gånger förr så jag tillägger: för det är så mycket socker i det så man får svårt att sova, jag vet. För det första så äter jag sällan kvällsfika, för det andra så om jag gör det är det inte ofta oboy jag dricker. Men iallafall så släppte vi det båda två.
Men efter ca 5 minuter så säger mamma : det där brödet ska räcka till frukost också. För det första så är det bara min lillebror som äter frukost, för det andra så var det ca 10 mackor kvar. Så jag förstod ju på en gång att det bara var det att mamma inte ville att jag skulle äta mer. Så jag slängde väl ur mig nån kommentar om att det är jag som bestämmer vad jag ska äta och inte hon. Och då sa hon att hon blev förtvivlad av att se mig bara vräka i mig mat. Jag blev ledsen, gick därifrån som jag alltid gör när jag blir arg eller sårad. . Som sagt, två mackor och ett halft glas oboy för jag drack inte ens upp det.
Mamma kom efter mig, som hon alltid gör när jag bara vill vara ifred. Påhoppen fortsätter. Hon vet att jag inte mår bra av hur jag ser ut påstår hon, och ja försvarar mig genom att säga att jag faktiskt inte bryr mig för första gången i hela mitt liv. Men det tror hon inte på. Jag säger tydligen bara emot mig själv. Sen så blir det massa om att hon tycker jag små-äter för mycket. Och sen så säger hon att hon tror jag röker varje gång jag är ute och går. Att det bara är en bortförklaring.
Det ena ledde till det andra och jag hörde mig själv skrika att det var mamma som hade fått mig att må dåligt över mig själv från första början, när hon tvingade mig att göra viktdiagram och gå till en dietist när jag va en sisådär 12 år kanske. Och sen så sa mamma att jag kommer få diabetes och sådanna grejer.
Visst, jag är överviktig. Jag ser inte ut som alla andra. Men ingen borde säga åt mig vad jag ska göra åt saken. För det är mitt beslut. Jag vill verkligen sluta små-äta, och det är mitt nästa steg. Sluta röka också för den delen. Men det är inte så lätt. Det är beroenden båda två. Jag har försökt 1000 gånger, men jag misslyckas jämt. Inte förnst jag själv verkligen har bestämt mig kommer jag kunna sluta heller. Jag måste hitta den där viljan. Men jag ska försöka iallafall. I morgon börjar skolan igen, då får jag bätttre matvanor iallafall, fast det där med rökningen blir svårare. Men jag ska gö allt jag kan.
åååhåhååhåhåhåhåhåh. dampdampdamp.
Nu skrev en av mina bästa vänner till mig på msn och frågade hur det var. Jag skrev : jo bara bra, bortsett från att min mamma just skrek på mig att jag kommer få diabetes. Men jag raderade det innan jag hann skicka det. Och påminnde mig själv om varför jag har den här bloggen. Jo, för att slippa lägga över mina problem på vännerna. Så, det är väl lika bra att va tyst.
m.v.h
en små-ätandes överviktig rökare
Men efter ca 5 minuter så säger mamma : det där brödet ska räcka till frukost också. För det första så är det bara min lillebror som äter frukost, för det andra så var det ca 10 mackor kvar. Så jag förstod ju på en gång att det bara var det att mamma inte ville att jag skulle äta mer. Så jag slängde väl ur mig nån kommentar om att det är jag som bestämmer vad jag ska äta och inte hon. Och då sa hon att hon blev förtvivlad av att se mig bara vräka i mig mat. Jag blev ledsen, gick därifrån som jag alltid gör när jag blir arg eller sårad. . Som sagt, två mackor och ett halft glas oboy för jag drack inte ens upp det.
Mamma kom efter mig, som hon alltid gör när jag bara vill vara ifred. Påhoppen fortsätter. Hon vet att jag inte mår bra av hur jag ser ut påstår hon, och ja försvarar mig genom att säga att jag faktiskt inte bryr mig för första gången i hela mitt liv. Men det tror hon inte på. Jag säger tydligen bara emot mig själv. Sen så blir det massa om att hon tycker jag små-äter för mycket. Och sen så säger hon att hon tror jag röker varje gång jag är ute och går. Att det bara är en bortförklaring.
Det ena ledde till det andra och jag hörde mig själv skrika att det var mamma som hade fått mig att må dåligt över mig själv från första början, när hon tvingade mig att göra viktdiagram och gå till en dietist när jag va en sisådär 12 år kanske. Och sen så sa mamma att jag kommer få diabetes och sådanna grejer.
Visst, jag är överviktig. Jag ser inte ut som alla andra. Men ingen borde säga åt mig vad jag ska göra åt saken. För det är mitt beslut. Jag vill verkligen sluta små-äta, och det är mitt nästa steg. Sluta röka också för den delen. Men det är inte så lätt. Det är beroenden båda två. Jag har försökt 1000 gånger, men jag misslyckas jämt. Inte förnst jag själv verkligen har bestämt mig kommer jag kunna sluta heller. Jag måste hitta den där viljan. Men jag ska försöka iallafall. I morgon börjar skolan igen, då får jag bätttre matvanor iallafall, fast det där med rökningen blir svårare. Men jag ska gö allt jag kan.
åååhåhååhåhåhåhåhåh. dampdampdamp.
Nu skrev en av mina bästa vänner till mig på msn och frågade hur det var. Jag skrev : jo bara bra, bortsett från att min mamma just skrek på mig att jag kommer få diabetes. Men jag raderade det innan jag hann skicka det. Och påminnde mig själv om varför jag har den här bloggen. Jo, för att slippa lägga över mina problem på vännerna. Så, det är väl lika bra att va tyst.
m.v.h
en små-ätandes överviktig rökare
1½ år
Hallå där. Nu har jag just krypit till sängs efter att mitt ex har åkt hem. Har spenderat dagen med honom, vilket var väldigt trevligt. I början så åkte vi till köpcentrumet och bara skrattade och skojjade. Bara umgicks som vanligt helt enkelt. Sen åkte vi och käkade. Och sen åkte vi hem till mig, och hela min familj bara sken upp. Dom har nog saknat honom. Och sen så satt vi bara å snackade och lyssnade på musik och sånt. Det var riktigt skönt att få prata ut, förklara hur jag känner, lika som han förklarade hur han kände. Och det gör verkligen ont att se att han har förbättrats sig så mycket, för då vill jag bara vara med honom, men nu är det ju så att jag inte klarar av att ha ett förhållande för tillfället, hur mycket jag än vill.
Okej, nu är ni säkert helt lost. Men jag ska försöka förklara. Jag blev tillsammans med J i juni 2007, innan honom hade jag bara haft ett förhållande, och det varade i sisådär 3 månader. Så det var väl inte mycket att skryta om. Men när jag träffade J iallafall så var jag djupt depprimerad, och nästan självmordsbenägen. Det hade hänt väldigt mycket tragiska saker som jag säkert kommer att skriva om här för eller senare. Men iallafall, jag var på botten. Nej, längre ner än botten. Jag hade tappat gräppet om mig själv, och hela livet faktiskt. Jag vart borta från jorden psykiskt. Det var bara min kropp som var fast här. Låter jättekonstigt när jag ska förklara. Men har ni aldrig sett en person som bara suttit och kollat in i väggen? eller kanske ut genom ett fönster? En sån där person som man inte får nån kontakt med, en som är riktigt frånvarande? Det var jag. Jag var ett riktigt psykfall just då, tragiskt att säga, men det var jag. Min familj blev till och med rädd för mig ett tag. Eller, rädd för vad jag skulle hitta på. Dom var ständligt orolig för att jag skulle ta livet av mig. Inte så konstigt kanske. jag kommer ihåg en dag då satte jag mig i trappen, jag kommer inte alls ihåg varför, men jag satt där, kollade in i väggen, och storgrät. Efter någon timme hittade pappa mig. Han skakade i mig, och ropade på mig, utan att jag reagerade. Jag var liksom borta på något sätt. Pappa fick tillslut bära ner mig på mitt rum och lägga mig i sängen. Jag vet inte riktigt hur det där slutade, jag har minnesluckor från den där tiden. Men jag lever ju idag så förhoppningsvis slutade det väl okej .
Nu kanske ni har fått en inblick i hur dåligt jag mådde då. Våren 2007, jag kommer aldrig glömma det. Men, för att komma till saken, så var det då jag lärde känna J. Mitt favoritband var Good Charlotte, och hade vart det ända sens jag gick i 4an. Men just då så var det ingen som lyssnade på dom, för dom hade inte kommit med någon platta på länge och så. Men så en dag när jag satt vid datorn så var det en kille från min kontaktlista på msn som loggade in med en bild på GC, och jag kunde inte låta bli att skriva. Jag hade ingen aning om vem han var, vi hade väl snackat lite grann förr för något år sen, men inge mer. Vi fick en riktigt bra kontakt, för han mådde lika dåligt som jag. Han hade just blivigt dumpad av sin tjej, och jag just av min pojkvän. Hans pappa var alkis, mina vänner hade just börjat knarka. Så tja, vi hade väl det ett helvete båda två. Men vi pratade allt mer med varandra och började väl insé att vi var rätt lika varandra. Msn övergick till telefon, och telefon övergick till att vi började träffas i verkligheten. När jag såg honom för första gången, så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag var fast. Och så blev vi tillsammans, och hade det bra. Tills problemen började rulla in..
Han började rent ut sagt att va elak mot mig. Säga saker som verkligen sårade. Saker om min storlek, saker om mitt förflutna och tja, riktiga påhopp helt enkelt. Vilket resulterade att jag mådde skit, liksom han, vi va bara suta mot varandra, jag började flörta med andra. Han blev arg över det. Jag blev arg för att han anklagade mig för att göra det . Och så fortsatte det sådär. Vi höll på så i ett år. Idag förstår jag inte hur vi orkade. Hur kunde vi fortsätta vara tillsammans när båda mådde skit utav det? Förmodligen för vi båda var så ensamma innan vi träffades så att nu var vi rädda att vara utan varandra. Men tillslut, för ca 2 månader sen, så gjorde jag slut. Varför kan jag också ta en annan gång.
Men nu har vi slutit fred kan man säga. Visst, varken han eller jag har varit en direkt bra partner i ett förhållande, och vi strulade verkligen till det. Men folk kan säga vad dom vill, vi älskade verkligen varandra. Vi var extremt tighta. Och J har insett hur dum han har vart, och att hans ilska har gått ut över mig och så, han har till och med börjat gå till en kurator. Och han har verkligen förbättrat sig. Det ser jag. Men ändå, jag kan inte ha ett förhållande just nu. Men jag vill inte förlora han heller, jag vill inte bara slänga bort det vi har. Så nu försöker vi väl vara vänner. Vi försökte det direkt efter det hade tagit slut, bara nån vecka efter, men det slutade med att vi hade sex. Så vi var väl inte riktigt redo för det då. Men nu har det gått yttligare nån månad. Och idag gick det jätte bra. Så det känns skönt =) Men det är svårt. han var ändå så mitt första riktiga förhållande, och vi var tillsammans i 1 ½ år. Det är länge när man är 17 år. Men J sa en sak som var väldigt klokt idag. Han sa: Jag förstår ändå, du är bara 17, klart du måste få leva ditt liv. Jag är snart 20, det är skillnad. Jag förstår dig, även om det är jobbigt.
Nu börjar det bli mycket. Men vi tar resten en annan dag =)
hörs!
Okej, nu är ni säkert helt lost. Men jag ska försöka förklara. Jag blev tillsammans med J i juni 2007, innan honom hade jag bara haft ett förhållande, och det varade i sisådär 3 månader. Så det var väl inte mycket att skryta om. Men när jag träffade J iallafall så var jag djupt depprimerad, och nästan självmordsbenägen. Det hade hänt väldigt mycket tragiska saker som jag säkert kommer att skriva om här för eller senare. Men iallafall, jag var på botten. Nej, längre ner än botten. Jag hade tappat gräppet om mig själv, och hela livet faktiskt. Jag vart borta från jorden psykiskt. Det var bara min kropp som var fast här. Låter jättekonstigt när jag ska förklara. Men har ni aldrig sett en person som bara suttit och kollat in i väggen? eller kanske ut genom ett fönster? En sån där person som man inte får nån kontakt med, en som är riktigt frånvarande? Det var jag. Jag var ett riktigt psykfall just då, tragiskt att säga, men det var jag. Min familj blev till och med rädd för mig ett tag. Eller, rädd för vad jag skulle hitta på. Dom var ständligt orolig för att jag skulle ta livet av mig. Inte så konstigt kanske. jag kommer ihåg en dag då satte jag mig i trappen, jag kommer inte alls ihåg varför, men jag satt där, kollade in i väggen, och storgrät. Efter någon timme hittade pappa mig. Han skakade i mig, och ropade på mig, utan att jag reagerade. Jag var liksom borta på något sätt. Pappa fick tillslut bära ner mig på mitt rum och lägga mig i sängen. Jag vet inte riktigt hur det där slutade, jag har minnesluckor från den där tiden. Men jag lever ju idag så förhoppningsvis slutade det väl okej .
Nu kanske ni har fått en inblick i hur dåligt jag mådde då. Våren 2007, jag kommer aldrig glömma det. Men, för att komma till saken, så var det då jag lärde känna J. Mitt favoritband var Good Charlotte, och hade vart det ända sens jag gick i 4an. Men just då så var det ingen som lyssnade på dom, för dom hade inte kommit med någon platta på länge och så. Men så en dag när jag satt vid datorn så var det en kille från min kontaktlista på msn som loggade in med en bild på GC, och jag kunde inte låta bli att skriva. Jag hade ingen aning om vem han var, vi hade väl snackat lite grann förr för något år sen, men inge mer. Vi fick en riktigt bra kontakt, för han mådde lika dåligt som jag. Han hade just blivigt dumpad av sin tjej, och jag just av min pojkvän. Hans pappa var alkis, mina vänner hade just börjat knarka. Så tja, vi hade väl det ett helvete båda två. Men vi pratade allt mer med varandra och började väl insé att vi var rätt lika varandra. Msn övergick till telefon, och telefon övergick till att vi började träffas i verkligheten. När jag såg honom för första gången, så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag var fast. Och så blev vi tillsammans, och hade det bra. Tills problemen började rulla in..
Han började rent ut sagt att va elak mot mig. Säga saker som verkligen sårade. Saker om min storlek, saker om mitt förflutna och tja, riktiga påhopp helt enkelt. Vilket resulterade att jag mådde skit, liksom han, vi va bara suta mot varandra, jag började flörta med andra. Han blev arg över det. Jag blev arg för att han anklagade mig för att göra det . Och så fortsatte det sådär. Vi höll på så i ett år. Idag förstår jag inte hur vi orkade. Hur kunde vi fortsätta vara tillsammans när båda mådde skit utav det? Förmodligen för vi båda var så ensamma innan vi träffades så att nu var vi rädda att vara utan varandra. Men tillslut, för ca 2 månader sen, så gjorde jag slut. Varför kan jag också ta en annan gång.
Men nu har vi slutit fred kan man säga. Visst, varken han eller jag har varit en direkt bra partner i ett förhållande, och vi strulade verkligen till det. Men folk kan säga vad dom vill, vi älskade verkligen varandra. Vi var extremt tighta. Och J har insett hur dum han har vart, och att hans ilska har gått ut över mig och så, han har till och med börjat gå till en kurator. Och han har verkligen förbättrat sig. Det ser jag. Men ändå, jag kan inte ha ett förhållande just nu. Men jag vill inte förlora han heller, jag vill inte bara slänga bort det vi har. Så nu försöker vi väl vara vänner. Vi försökte det direkt efter det hade tagit slut, bara nån vecka efter, men det slutade med att vi hade sex. Så vi var väl inte riktigt redo för det då. Men nu har det gått yttligare nån månad. Och idag gick det jätte bra. Så det känns skönt =) Men det är svårt. han var ändå så mitt första riktiga förhållande, och vi var tillsammans i 1 ½ år. Det är länge när man är 17 år. Men J sa en sak som var väldigt klokt idag. Han sa: Jag förstår ändå, du är bara 17, klart du måste få leva ditt liv. Jag är snart 20, det är skillnad. Jag förstår dig, även om det är jobbigt.
Nu börjar det bli mycket. Men vi tar resten en annan dag =)
hörs!
deppbloggen
Hej. Jag är en helt vanlig 17 årig tjej från en förort till en lite större stad. Mitt liv är väl inte särskillt intressant, och det kanske är just därför jag ställer till det så mycket för mig själv. Jag vet inte riktigt. I mitt liv har det iallafall hunnit hända en hel del, jag hade tänkt att berätta allt, nästan ända från födsel tills nu. Men jag tänker inte börja med det idag. Idag tänker jag presentera mig, och förklara varför jag skapade den här bloggen.
Som sagt, jag är 17 år, kommer från en liten förort, bor i en röd villa med min mamma, pappa och lillebror. Har även en äldre bror, men som jag dock träffar väldigt sällan. På utsidan ser vi väl ut som en riktig svenssonfamilj, men så bra är det väl inte. Det är mycket saker som döljs under ytan. Men det kommer jag säkert också komma in på en vacker dag.
Min tid spenderar jag på att gå på gymnasiet, jobba, och va med vänner. Mycket mer är det väl inte. Men det där med vänner kan ju också disskuteras. Jag är en sån som är med alla och ingen, det beror på hur man ser det. Jag har jättemycket vänner, men egentligen ingen alls. Ingen jag verkligen litar på. Det är en av anledningarna till att den här bloggen kom till. Jag har ända sens mina tidiga tonår haft svårt att öppna mig för folk, eftersom jag blivigt sviken och bedragen innan. Men vem har inte det? Men nu pratar vi väääääldigt bedragen väldigt många gånger. Men jag gav mig tillslut nu när det gällde en person, jag la ner skölden jag gömde mig bakom och lät han komma in under mitt skal. Jag berättade om mitt liv, jag delade mina problem, jag gav han min själ. och vad hände ? jo, han knöt fast själen bakom bilen och körde runt med den släpandes i grus. Ungefär så känns det. Så just därför tänkte jag aldrig öppna mig för någon igen. det är inte värt det. folk kommer åt en så lätt då, de tror att de har övertaget om man är ärlig och berättar hur dåligt man egentligen mår.
Men jag är en social och känslig människa, så om jag aldrig ska säga att jag mår dåligt till nån, eller ens klaga över något igen, så måste jag ha något ställe där jag kan få ut all ilska och sorg. Det är här bloggen kommer in. Smart va ? Och ja, jag tänker vara anonym, annars är det ju ingen vitts. Jag vill inte att folk ska veta att jag mår dåligt, att jag är depprimerad, att jag vaknar med ångest varje dag. Jag vill att folk ska va avundsjuk på mig, den där glada spralliga tjejen som alltid verkar må så bra. Haha, om dom bara visste.
possitiv start va? Men saken är den att ingenting i den här bloggen kommer att bli särskillt glatt heller, för det har jag en annan blogg till. Men där ska saker och ting va så perfekt, och man ska alltid vara glad. Men det här, det blir min deppblogg. Och det är inte för någon annans skull än min egen.
Jag tror det får räcka såhär, så skriver jag väl nån gång sen när jag behöver det. Kanske i morgon ? Man vet aldrig. Det ända jag vet är att jag är på botten just nu, och saker och ting kan bara bli bättre. Men jag måste ta tag i mitt förflutna, jag kan inte fortsätta låtsas som om ingenting har hänt. Aja, mer om det sen.
/ anonym
Som sagt, jag är 17 år, kommer från en liten förort, bor i en röd villa med min mamma, pappa och lillebror. Har även en äldre bror, men som jag dock träffar väldigt sällan. På utsidan ser vi väl ut som en riktig svenssonfamilj, men så bra är det väl inte. Det är mycket saker som döljs under ytan. Men det kommer jag säkert också komma in på en vacker dag.
Min tid spenderar jag på att gå på gymnasiet, jobba, och va med vänner. Mycket mer är det väl inte. Men det där med vänner kan ju också disskuteras. Jag är en sån som är med alla och ingen, det beror på hur man ser det. Jag har jättemycket vänner, men egentligen ingen alls. Ingen jag verkligen litar på. Det är en av anledningarna till att den här bloggen kom till. Jag har ända sens mina tidiga tonår haft svårt att öppna mig för folk, eftersom jag blivigt sviken och bedragen innan. Men vem har inte det? Men nu pratar vi väääääldigt bedragen väldigt många gånger. Men jag gav mig tillslut nu när det gällde en person, jag la ner skölden jag gömde mig bakom och lät han komma in under mitt skal. Jag berättade om mitt liv, jag delade mina problem, jag gav han min själ. och vad hände ? jo, han knöt fast själen bakom bilen och körde runt med den släpandes i grus. Ungefär så känns det. Så just därför tänkte jag aldrig öppna mig för någon igen. det är inte värt det. folk kommer åt en så lätt då, de tror att de har övertaget om man är ärlig och berättar hur dåligt man egentligen mår.
Men jag är en social och känslig människa, så om jag aldrig ska säga att jag mår dåligt till nån, eller ens klaga över något igen, så måste jag ha något ställe där jag kan få ut all ilska och sorg. Det är här bloggen kommer in. Smart va ? Och ja, jag tänker vara anonym, annars är det ju ingen vitts. Jag vill inte att folk ska veta att jag mår dåligt, att jag är depprimerad, att jag vaknar med ångest varje dag. Jag vill att folk ska va avundsjuk på mig, den där glada spralliga tjejen som alltid verkar må så bra. Haha, om dom bara visste.
possitiv start va? Men saken är den att ingenting i den här bloggen kommer att bli särskillt glatt heller, för det har jag en annan blogg till. Men där ska saker och ting va så perfekt, och man ska alltid vara glad. Men det här, det blir min deppblogg. Och det är inte för någon annans skull än min egen.
Jag tror det får räcka såhär, så skriver jag väl nån gång sen när jag behöver det. Kanske i morgon ? Man vet aldrig. Det ända jag vet är att jag är på botten just nu, och saker och ting kan bara bli bättre. Men jag måste ta tag i mitt förflutna, jag kan inte fortsätta låtsas som om ingenting har hänt. Aja, mer om det sen.
/ anonym
