1½ år
Hallå där. Nu har jag just krypit till sängs efter att mitt ex har åkt hem. Har spenderat dagen med honom, vilket var väldigt trevligt. I början så åkte vi till köpcentrumet och bara skrattade och skojjade. Bara umgicks som vanligt helt enkelt. Sen åkte vi och käkade. Och sen åkte vi hem till mig, och hela min familj bara sken upp. Dom har nog saknat honom. Och sen så satt vi bara å snackade och lyssnade på musik och sånt. Det var riktigt skönt att få prata ut, förklara hur jag känner, lika som han förklarade hur han kände. Och det gör verkligen ont att se att han har förbättrats sig så mycket, för då vill jag bara vara med honom, men nu är det ju så att jag inte klarar av att ha ett förhållande för tillfället, hur mycket jag än vill.
Okej, nu är ni säkert helt lost. Men jag ska försöka förklara. Jag blev tillsammans med J i juni 2007, innan honom hade jag bara haft ett förhållande, och det varade i sisådär 3 månader. Så det var väl inte mycket att skryta om. Men när jag träffade J iallafall så var jag djupt depprimerad, och nästan självmordsbenägen. Det hade hänt väldigt mycket tragiska saker som jag säkert kommer att skriva om här för eller senare. Men iallafall, jag var på botten. Nej, längre ner än botten. Jag hade tappat gräppet om mig själv, och hela livet faktiskt. Jag vart borta från jorden psykiskt. Det var bara min kropp som var fast här. Låter jättekonstigt när jag ska förklara. Men har ni aldrig sett en person som bara suttit och kollat in i väggen? eller kanske ut genom ett fönster? En sån där person som man inte får nån kontakt med, en som är riktigt frånvarande? Det var jag. Jag var ett riktigt psykfall just då, tragiskt att säga, men det var jag. Min familj blev till och med rädd för mig ett tag. Eller, rädd för vad jag skulle hitta på. Dom var ständligt orolig för att jag skulle ta livet av mig. Inte så konstigt kanske. jag kommer ihåg en dag då satte jag mig i trappen, jag kommer inte alls ihåg varför, men jag satt där, kollade in i väggen, och storgrät. Efter någon timme hittade pappa mig. Han skakade i mig, och ropade på mig, utan att jag reagerade. Jag var liksom borta på något sätt. Pappa fick tillslut bära ner mig på mitt rum och lägga mig i sängen. Jag vet inte riktigt hur det där slutade, jag har minnesluckor från den där tiden. Men jag lever ju idag så förhoppningsvis slutade det väl okej .
Nu kanske ni har fått en inblick i hur dåligt jag mådde då. Våren 2007, jag kommer aldrig glömma det. Men, för att komma till saken, så var det då jag lärde känna J. Mitt favoritband var Good Charlotte, och hade vart det ända sens jag gick i 4an. Men just då så var det ingen som lyssnade på dom, för dom hade inte kommit med någon platta på länge och så. Men så en dag när jag satt vid datorn så var det en kille från min kontaktlista på msn som loggade in med en bild på GC, och jag kunde inte låta bli att skriva. Jag hade ingen aning om vem han var, vi hade väl snackat lite grann förr för något år sen, men inge mer. Vi fick en riktigt bra kontakt, för han mådde lika dåligt som jag. Han hade just blivigt dumpad av sin tjej, och jag just av min pojkvän. Hans pappa var alkis, mina vänner hade just börjat knarka. Så tja, vi hade väl det ett helvete båda två. Men vi pratade allt mer med varandra och började väl insé att vi var rätt lika varandra. Msn övergick till telefon, och telefon övergick till att vi började träffas i verkligheten. När jag såg honom för första gången, så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag var fast. Och så blev vi tillsammans, och hade det bra. Tills problemen började rulla in..
Han började rent ut sagt att va elak mot mig. Säga saker som verkligen sårade. Saker om min storlek, saker om mitt förflutna och tja, riktiga påhopp helt enkelt. Vilket resulterade att jag mådde skit, liksom han, vi va bara suta mot varandra, jag började flörta med andra. Han blev arg över det. Jag blev arg för att han anklagade mig för att göra det . Och så fortsatte det sådär. Vi höll på så i ett år. Idag förstår jag inte hur vi orkade. Hur kunde vi fortsätta vara tillsammans när båda mådde skit utav det? Förmodligen för vi båda var så ensamma innan vi träffades så att nu var vi rädda att vara utan varandra. Men tillslut, för ca 2 månader sen, så gjorde jag slut. Varför kan jag också ta en annan gång.
Men nu har vi slutit fred kan man säga. Visst, varken han eller jag har varit en direkt bra partner i ett förhållande, och vi strulade verkligen till det. Men folk kan säga vad dom vill, vi älskade verkligen varandra. Vi var extremt tighta. Och J har insett hur dum han har vart, och att hans ilska har gått ut över mig och så, han har till och med börjat gå till en kurator. Och han har verkligen förbättrat sig. Det ser jag. Men ändå, jag kan inte ha ett förhållande just nu. Men jag vill inte förlora han heller, jag vill inte bara slänga bort det vi har. Så nu försöker vi väl vara vänner. Vi försökte det direkt efter det hade tagit slut, bara nån vecka efter, men det slutade med att vi hade sex. Så vi var väl inte riktigt redo för det då. Men nu har det gått yttligare nån månad. Och idag gick det jätte bra. Så det känns skönt =) Men det är svårt. han var ändå så mitt första riktiga förhållande, och vi var tillsammans i 1 ½ år. Det är länge när man är 17 år. Men J sa en sak som var väldigt klokt idag. Han sa: Jag förstår ändå, du är bara 17, klart du måste få leva ditt liv. Jag är snart 20, det är skillnad. Jag förstår dig, även om det är jobbigt.
Nu börjar det bli mycket. Men vi tar resten en annan dag =)
hörs!
Okej, nu är ni säkert helt lost. Men jag ska försöka förklara. Jag blev tillsammans med J i juni 2007, innan honom hade jag bara haft ett förhållande, och det varade i sisådär 3 månader. Så det var väl inte mycket att skryta om. Men när jag träffade J iallafall så var jag djupt depprimerad, och nästan självmordsbenägen. Det hade hänt väldigt mycket tragiska saker som jag säkert kommer att skriva om här för eller senare. Men iallafall, jag var på botten. Nej, längre ner än botten. Jag hade tappat gräppet om mig själv, och hela livet faktiskt. Jag vart borta från jorden psykiskt. Det var bara min kropp som var fast här. Låter jättekonstigt när jag ska förklara. Men har ni aldrig sett en person som bara suttit och kollat in i väggen? eller kanske ut genom ett fönster? En sån där person som man inte får nån kontakt med, en som är riktigt frånvarande? Det var jag. Jag var ett riktigt psykfall just då, tragiskt att säga, men det var jag. Min familj blev till och med rädd för mig ett tag. Eller, rädd för vad jag skulle hitta på. Dom var ständligt orolig för att jag skulle ta livet av mig. Inte så konstigt kanske. jag kommer ihåg en dag då satte jag mig i trappen, jag kommer inte alls ihåg varför, men jag satt där, kollade in i väggen, och storgrät. Efter någon timme hittade pappa mig. Han skakade i mig, och ropade på mig, utan att jag reagerade. Jag var liksom borta på något sätt. Pappa fick tillslut bära ner mig på mitt rum och lägga mig i sängen. Jag vet inte riktigt hur det där slutade, jag har minnesluckor från den där tiden. Men jag lever ju idag så förhoppningsvis slutade det väl okej .
Nu kanske ni har fått en inblick i hur dåligt jag mådde då. Våren 2007, jag kommer aldrig glömma det. Men, för att komma till saken, så var det då jag lärde känna J. Mitt favoritband var Good Charlotte, och hade vart det ända sens jag gick i 4an. Men just då så var det ingen som lyssnade på dom, för dom hade inte kommit med någon platta på länge och så. Men så en dag när jag satt vid datorn så var det en kille från min kontaktlista på msn som loggade in med en bild på GC, och jag kunde inte låta bli att skriva. Jag hade ingen aning om vem han var, vi hade väl snackat lite grann förr för något år sen, men inge mer. Vi fick en riktigt bra kontakt, för han mådde lika dåligt som jag. Han hade just blivigt dumpad av sin tjej, och jag just av min pojkvän. Hans pappa var alkis, mina vänner hade just börjat knarka. Så tja, vi hade väl det ett helvete båda två. Men vi pratade allt mer med varandra och började väl insé att vi var rätt lika varandra. Msn övergick till telefon, och telefon övergick till att vi började träffas i verkligheten. När jag såg honom för första gången, så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag var fast. Och så blev vi tillsammans, och hade det bra. Tills problemen började rulla in..
Han började rent ut sagt att va elak mot mig. Säga saker som verkligen sårade. Saker om min storlek, saker om mitt förflutna och tja, riktiga påhopp helt enkelt. Vilket resulterade att jag mådde skit, liksom han, vi va bara suta mot varandra, jag började flörta med andra. Han blev arg över det. Jag blev arg för att han anklagade mig för att göra det . Och så fortsatte det sådär. Vi höll på så i ett år. Idag förstår jag inte hur vi orkade. Hur kunde vi fortsätta vara tillsammans när båda mådde skit utav det? Förmodligen för vi båda var så ensamma innan vi träffades så att nu var vi rädda att vara utan varandra. Men tillslut, för ca 2 månader sen, så gjorde jag slut. Varför kan jag också ta en annan gång.
Men nu har vi slutit fred kan man säga. Visst, varken han eller jag har varit en direkt bra partner i ett förhållande, och vi strulade verkligen till det. Men folk kan säga vad dom vill, vi älskade verkligen varandra. Vi var extremt tighta. Och J har insett hur dum han har vart, och att hans ilska har gått ut över mig och så, han har till och med börjat gå till en kurator. Och han har verkligen förbättrat sig. Det ser jag. Men ändå, jag kan inte ha ett förhållande just nu. Men jag vill inte förlora han heller, jag vill inte bara slänga bort det vi har. Så nu försöker vi väl vara vänner. Vi försökte det direkt efter det hade tagit slut, bara nån vecka efter, men det slutade med att vi hade sex. Så vi var väl inte riktigt redo för det då. Men nu har det gått yttligare nån månad. Och idag gick det jätte bra. Så det känns skönt =) Men det är svårt. han var ändå så mitt första riktiga förhållande, och vi var tillsammans i 1 ½ år. Det är länge när man är 17 år. Men J sa en sak som var väldigt klokt idag. Han sa: Jag förstår ändå, du är bara 17, klart du måste få leva ditt liv. Jag är snart 20, det är skillnad. Jag förstår dig, även om det är jobbigt.
Nu börjar det bli mycket. Men vi tar resten en annan dag =)
hörs!
Kommentarer
Trackback
