detdu

Efter varje motgång jag möter så inser jag bara hur mycket jag saknar J.. Fan. Det har gått 2½ måånad sens jag gjorde slut nu. Och det har inte vart så svårt innan, för jagh har bara koncentrerat mig på andra saker. Men när dom där andra sakerna försvinner så inser man verkligen att man bara lagt ner energi på det för att fylla tomrummet någon annan lämnade. fanfanfan.

Jag älskar verkligen J, och jag saknar honom som fan. Börjar nästan gråta så fort nån nämnar hans namn nu för tiden, men jag vet att jag inte skulle vara någon bra flickvän nu. Jag måste hitta min egen väg, och det vet jag att du cokså måste. Men bfan det är svårt. Men ett förhållande har ju ssina för och nackdelar det också, jag vill inte bli den som åker hem tiidigt för annars blir pojkvännen sur. Jag vill inte va den som ens vänner känner sig sviken av. Jag vill inte bva nån jävla toffel. Jag vill inte behöva gråta varje dag. För det var ju så vårat förhållande var. Men ändå, jag saknar dig som fan. Jag vet hur mycket du har bättrat dig. Jag ser det. Det gör jag. Men frågan är väl om jag har bättrat mig? Nej det har jag inte, jagt har nog kanske bara blivigt värre. Så du kanske skulle vara världens bästa pojkvän nu,  men jag skulle vara världens sämsta flickvän. Jag är inte redo för att välja bort det liv jag lever nu.

Men det är så lätt att bara minnas det bra, och veta hur mycket du älskar mig, och ja dig. Jag vet att om jag vill, så kan jag bara gå tillbaka till dig på en gång. För du har sagt att du väntar på mig, men det är väl fförmodligen inte länge till. Inte så lång tid jag skulle behöva iallafall.

jag tror jag ska ringa dig ikväll. Men det kanske är en dålig idé? Eller? Jag har ingen aning. Jag gör väl det som känns rätt. Men då är vi där igen, jag ska ju inte ringa dig så fort alla andra har vänt ryggen till. Jag vet att du inte vill komma i andra hand. Jag är ju dum . Riktigt elak när jag fgör såhär.