deppbloggen
Hej. Jag är en helt vanlig 17 årig tjej från en förort till en lite större stad. Mitt liv är väl inte särskillt intressant, och det kanske är just därför jag ställer till det så mycket för mig själv. Jag vet inte riktigt. I mitt liv har det iallafall hunnit hända en hel del, jag hade tänkt att berätta allt, nästan ända från födsel tills nu. Men jag tänker inte börja med det idag. Idag tänker jag presentera mig, och förklara varför jag skapade den här bloggen.
Som sagt, jag är 17 år, kommer från en liten förort, bor i en röd villa med min mamma, pappa och lillebror. Har även en äldre bror, men som jag dock träffar väldigt sällan. På utsidan ser vi väl ut som en riktig svenssonfamilj, men så bra är det väl inte. Det är mycket saker som döljs under ytan. Men det kommer jag säkert också komma in på en vacker dag.
Min tid spenderar jag på att gå på gymnasiet, jobba, och va med vänner. Mycket mer är det väl inte. Men det där med vänner kan ju också disskuteras. Jag är en sån som är med alla och ingen, det beror på hur man ser det. Jag har jättemycket vänner, men egentligen ingen alls. Ingen jag verkligen litar på. Det är en av anledningarna till att den här bloggen kom till. Jag har ända sens mina tidiga tonår haft svårt att öppna mig för folk, eftersom jag blivigt sviken och bedragen innan. Men vem har inte det? Men nu pratar vi väääääldigt bedragen väldigt många gånger. Men jag gav mig tillslut nu när det gällde en person, jag la ner skölden jag gömde mig bakom och lät han komma in under mitt skal. Jag berättade om mitt liv, jag delade mina problem, jag gav han min själ. och vad hände ? jo, han knöt fast själen bakom bilen och körde runt med den släpandes i grus. Ungefär så känns det. Så just därför tänkte jag aldrig öppna mig för någon igen. det är inte värt det. folk kommer åt en så lätt då, de tror att de har övertaget om man är ärlig och berättar hur dåligt man egentligen mår.
Men jag är en social och känslig människa, så om jag aldrig ska säga att jag mår dåligt till nån, eller ens klaga över något igen, så måste jag ha något ställe där jag kan få ut all ilska och sorg. Det är här bloggen kommer in. Smart va ? Och ja, jag tänker vara anonym, annars är det ju ingen vitts. Jag vill inte att folk ska veta att jag mår dåligt, att jag är depprimerad, att jag vaknar med ångest varje dag. Jag vill att folk ska va avundsjuk på mig, den där glada spralliga tjejen som alltid verkar må så bra. Haha, om dom bara visste.
possitiv start va? Men saken är den att ingenting i den här bloggen kommer att bli särskillt glatt heller, för det har jag en annan blogg till. Men där ska saker och ting va så perfekt, och man ska alltid vara glad. Men det här, det blir min deppblogg. Och det är inte för någon annans skull än min egen.
Jag tror det får räcka såhär, så skriver jag väl nån gång sen när jag behöver det. Kanske i morgon ? Man vet aldrig. Det ända jag vet är att jag är på botten just nu, och saker och ting kan bara bli bättre. Men jag måste ta tag i mitt förflutna, jag kan inte fortsätta låtsas som om ingenting har hänt. Aja, mer om det sen.
/ anonym
Som sagt, jag är 17 år, kommer från en liten förort, bor i en röd villa med min mamma, pappa och lillebror. Har även en äldre bror, men som jag dock träffar väldigt sällan. På utsidan ser vi väl ut som en riktig svenssonfamilj, men så bra är det väl inte. Det är mycket saker som döljs under ytan. Men det kommer jag säkert också komma in på en vacker dag.
Min tid spenderar jag på att gå på gymnasiet, jobba, och va med vänner. Mycket mer är det väl inte. Men det där med vänner kan ju också disskuteras. Jag är en sån som är med alla och ingen, det beror på hur man ser det. Jag har jättemycket vänner, men egentligen ingen alls. Ingen jag verkligen litar på. Det är en av anledningarna till att den här bloggen kom till. Jag har ända sens mina tidiga tonår haft svårt att öppna mig för folk, eftersom jag blivigt sviken och bedragen innan. Men vem har inte det? Men nu pratar vi väääääldigt bedragen väldigt många gånger. Men jag gav mig tillslut nu när det gällde en person, jag la ner skölden jag gömde mig bakom och lät han komma in under mitt skal. Jag berättade om mitt liv, jag delade mina problem, jag gav han min själ. och vad hände ? jo, han knöt fast själen bakom bilen och körde runt med den släpandes i grus. Ungefär så känns det. Så just därför tänkte jag aldrig öppna mig för någon igen. det är inte värt det. folk kommer åt en så lätt då, de tror att de har övertaget om man är ärlig och berättar hur dåligt man egentligen mår.
Men jag är en social och känslig människa, så om jag aldrig ska säga att jag mår dåligt till nån, eller ens klaga över något igen, så måste jag ha något ställe där jag kan få ut all ilska och sorg. Det är här bloggen kommer in. Smart va ? Och ja, jag tänker vara anonym, annars är det ju ingen vitts. Jag vill inte att folk ska veta att jag mår dåligt, att jag är depprimerad, att jag vaknar med ångest varje dag. Jag vill att folk ska va avundsjuk på mig, den där glada spralliga tjejen som alltid verkar må så bra. Haha, om dom bara visste.
possitiv start va? Men saken är den att ingenting i den här bloggen kommer att bli särskillt glatt heller, för det har jag en annan blogg till. Men där ska saker och ting va så perfekt, och man ska alltid vara glad. Men det här, det blir min deppblogg. Och det är inte för någon annans skull än min egen.
Jag tror det får räcka såhär, så skriver jag väl nån gång sen när jag behöver det. Kanske i morgon ? Man vet aldrig. Det ända jag vet är att jag är på botten just nu, och saker och ting kan bara bli bättre. Men jag måste ta tag i mitt förflutna, jag kan inte fortsätta låtsas som om ingenting har hänt. Aja, mer om det sen.
/ anonym
Kommentarer
Trackback
