oboy + 2 mackor = kaos
Idag har mamma sagt åt mig minst 4 gånger att jag ska ut och gå, och så har hon tjatat om att ja ska gymma också. Tillslut så tog ja en promenad, och när jag kom hem så la jag mig i ett varmt bad, och efter det så tog jag kvällsfika. Två mackor (nyttigt bröd) och ett glas oboy. När jag sitter där så är det första mamma säger att man inte borde dricka oboy på kvällen, hon hinner aldrig avsluta meningen eftersom jag fyller i den för jag har hört det så många gånger förr så jag tillägger: för det är så mycket socker i det så man får svårt att sova, jag vet. För det första så äter jag sällan kvällsfika, för det andra så om jag gör det är det inte ofta oboy jag dricker. Men iallafall så släppte vi det båda två.
Men efter ca 5 minuter så säger mamma : det där brödet ska räcka till frukost också. För det första så är det bara min lillebror som äter frukost, för det andra så var det ca 10 mackor kvar. Så jag förstod ju på en gång att det bara var det att mamma inte ville att jag skulle äta mer. Så jag slängde väl ur mig nån kommentar om att det är jag som bestämmer vad jag ska äta och inte hon. Och då sa hon att hon blev förtvivlad av att se mig bara vräka i mig mat. Jag blev ledsen, gick därifrån som jag alltid gör när jag blir arg eller sårad. . Som sagt, två mackor och ett halft glas oboy för jag drack inte ens upp det.
Mamma kom efter mig, som hon alltid gör när jag bara vill vara ifred. Påhoppen fortsätter. Hon vet att jag inte mår bra av hur jag ser ut påstår hon, och ja försvarar mig genom att säga att jag faktiskt inte bryr mig för första gången i hela mitt liv. Men det tror hon inte på. Jag säger tydligen bara emot mig själv. Sen så blir det massa om att hon tycker jag små-äter för mycket. Och sen så säger hon att hon tror jag röker varje gång jag är ute och går. Att det bara är en bortförklaring.
Det ena ledde till det andra och jag hörde mig själv skrika att det var mamma som hade fått mig att må dåligt över mig själv från första början, när hon tvingade mig att göra viktdiagram och gå till en dietist när jag va en sisådär 12 år kanske. Och sen så sa mamma att jag kommer få diabetes och sådanna grejer.
Visst, jag är överviktig. Jag ser inte ut som alla andra. Men ingen borde säga åt mig vad jag ska göra åt saken. För det är mitt beslut. Jag vill verkligen sluta små-äta, och det är mitt nästa steg. Sluta röka också för den delen. Men det är inte så lätt. Det är beroenden båda två. Jag har försökt 1000 gånger, men jag misslyckas jämt. Inte förnst jag själv verkligen har bestämt mig kommer jag kunna sluta heller. Jag måste hitta den där viljan. Men jag ska försöka iallafall. I morgon börjar skolan igen, då får jag bätttre matvanor iallafall, fast det där med rökningen blir svårare. Men jag ska gö allt jag kan.
åååhåhååhåhåhåhåhåh. dampdampdamp.
Nu skrev en av mina bästa vänner till mig på msn och frågade hur det var. Jag skrev : jo bara bra, bortsett från att min mamma just skrek på mig att jag kommer få diabetes. Men jag raderade det innan jag hann skicka det. Och påminnde mig själv om varför jag har den här bloggen. Jo, för att slippa lägga över mina problem på vännerna. Så, det är väl lika bra att va tyst.
m.v.h
en små-ätandes överviktig rökare
Men efter ca 5 minuter så säger mamma : det där brödet ska räcka till frukost också. För det första så är det bara min lillebror som äter frukost, för det andra så var det ca 10 mackor kvar. Så jag förstod ju på en gång att det bara var det att mamma inte ville att jag skulle äta mer. Så jag slängde väl ur mig nån kommentar om att det är jag som bestämmer vad jag ska äta och inte hon. Och då sa hon att hon blev förtvivlad av att se mig bara vräka i mig mat. Jag blev ledsen, gick därifrån som jag alltid gör när jag blir arg eller sårad. . Som sagt, två mackor och ett halft glas oboy för jag drack inte ens upp det.
Mamma kom efter mig, som hon alltid gör när jag bara vill vara ifred. Påhoppen fortsätter. Hon vet att jag inte mår bra av hur jag ser ut påstår hon, och ja försvarar mig genom att säga att jag faktiskt inte bryr mig för första gången i hela mitt liv. Men det tror hon inte på. Jag säger tydligen bara emot mig själv. Sen så blir det massa om att hon tycker jag små-äter för mycket. Och sen så säger hon att hon tror jag röker varje gång jag är ute och går. Att det bara är en bortförklaring.
Det ena ledde till det andra och jag hörde mig själv skrika att det var mamma som hade fått mig att må dåligt över mig själv från första början, när hon tvingade mig att göra viktdiagram och gå till en dietist när jag va en sisådär 12 år kanske. Och sen så sa mamma att jag kommer få diabetes och sådanna grejer.
Visst, jag är överviktig. Jag ser inte ut som alla andra. Men ingen borde säga åt mig vad jag ska göra åt saken. För det är mitt beslut. Jag vill verkligen sluta små-äta, och det är mitt nästa steg. Sluta röka också för den delen. Men det är inte så lätt. Det är beroenden båda två. Jag har försökt 1000 gånger, men jag misslyckas jämt. Inte förnst jag själv verkligen har bestämt mig kommer jag kunna sluta heller. Jag måste hitta den där viljan. Men jag ska försöka iallafall. I morgon börjar skolan igen, då får jag bätttre matvanor iallafall, fast det där med rökningen blir svårare. Men jag ska gö allt jag kan.
åååhåhååhåhåhåhåhåh. dampdampdamp.
Nu skrev en av mina bästa vänner till mig på msn och frågade hur det var. Jag skrev : jo bara bra, bortsett från att min mamma just skrek på mig att jag kommer få diabetes. Men jag raderade det innan jag hann skicka det. Och påminnde mig själv om varför jag har den här bloggen. Jo, för att slippa lägga över mina problem på vännerna. Så, det är väl lika bra att va tyst.
m.v.h
en små-ätandes överviktig rökare
Kommentarer
Trackback
